Självuppfyllande profetia

Starta inte en blogg med namnet "Livet är spretigt" om du inte vill att livet ska börja spreta ännu mer!

Sedan senaste inlägget har livet i stort sett varit kaos. Inte stökigt, utan KAOS! Dotter 14 har tydligen varit deprimerad och självmordsbenägen sedan maj 2017 och har karvat sig i armar och ben sedan dess. Detta fick vi föräldrar veta i oktober samma år, närmare exakt 9 oktober. Därefter har allt varit helt uppåt väggarna.

Vi har fått lära oss att det finns flera olika BUP-instanser, hur det är att tillbringa tid på en låst avdelning efter dotterns självmordsförsök. Vi vet nu hur snabba SOS är att skicka ambulans efter ett sådant försök, och hur fantastiskt trevlig personalen är.
Vi har fått sitta med en hest ulkande dotter i knät efter att ha slitit bort ett hårt knutet skärp runt hennes hals. Jag vet nu att jag faktiskt kan sparka in en dörr när det inte längre hörs ljud bakom den.
Vi har fått känna på hur det är att sova på golvet bredvid dotterns säng, eller på golvet utanför hennes dörr, eller varför inte min favorit - att sova på hallmattan för att se till att hon inte rymmer.

Det var heller inte roligt att efter ett medicinbyte få springa barfota genom skogen i ett halvt desperat försök att hitta Dottern som rymt. Det var även den dagen jag körde på stora vägen i krypfart med telefonen vid örat och polisen i andra änden för att få hjälp att hitta henne. Tillslut lokaliserades hon till en tågstation och polisen stängde av tågen i ca 1 timme åt båda hållen. Dagen slutade med att jag stod i två timmar utanför stadens tågstation och väntade medan Dottern satt och pratade med en trevlig poliskille om tv-spel och annat, medan hans kollega försökte få ett svar på om de vågade släppa honom till oss, eller om hon behövde läggas in någonstans.

Det finns även en mängd olika mediciner för ADHD, ångest och depression - var och en med sin egen härliga hög med biverkningar. De största gemensamma nämnarna är att de tar bort aptiten så att en redan smal tös blivit ännu smalare och är på god väg att utveckla en ätstörning. Den andra gemensamma nämnaren är att alla medicinerna även oftast leder till eller förstärker en depression eller ångest.

Skolan dottern går på är toppen, de försöker verkligen. Även om det inte går att få henne dit och göra skolarbete, så är det inte för att skolan inte försöker. Vi testar olika sätt i några veckor, omvärderar och försöker något nytt.

Både jag och Gubben har förstående arbetsplatser som inte kommenterat alls att vi varit hemma och vabbat i olika grader sedan oktober, de har bara bett oss lite snällt om att ge oss en förvarning om hur vi kommer att arbeta den närmaste tiden.

En personlig reflektion är att jag behöver mitt jobb, jag klarar inte av att vara hemma och vakta barn hela dagarna. Så nu är det Gubben som har största vabb-ansvaret.

Visst ja, något positivt är i alla fall att jag äntligen har köpt ett växthus och väntar nu på att få sätta upp det.

Livet ÄR verkligen spretigt just nu!

Växtkraft, växtvärk och växthus

Facebook är vidrigt just nu.

Flödet är fullt med bilder på underbara odlingar från förra året. Rabatterna prunkar med underbara blommor i de mest fantastiska färger. Odlingsbäddarna svämmar över med krispig spetskål, knubbiga morötter, djupröda tomater och supersöta jordgubbar. Bilderna på växthusen visar fräscha gurkor i långa rader och djupröda chilifrukter.  Ofta visar bilderna även en fantastisk ljussättning i växthuset, med käcka ljusslingor ovanför sköna stolar bredvid ett rustikt bord på vilket två glas rosé står i perfekt rena kristallglas.

Jaha? Men vaddå då? Det låter ju underbart tänker du, så vad i hela friden är problemet?

Problemet är bara ett: Ingen av bilderna är mina! Och jag är avundssjuk, så avundssjuk att jag nästan känner hur hornen växer ut ur pannan på mig! Jag vill också ha stora frodiga plantor i mina grönsaksland. Jag vill också ha ett växthus fullt med tomat, chili och gurka. Jag vill också sitta i växthuset en kylig sommarkväll och bara njuta av livet.

Att ordna ett par grönsaksland kan jag nog mäkta med. Plats finns. Men landet ska ju fyllas också och det är här det börjar bli problem. Om det bara vore att slänga ner frön i hyfsat raka rader så vore det ju heller inga större problem. Men det är mycket som antingen ska förodlas för att hinna växa och bli fullmoget i vårt klimat och då finns det två alternativ. Förodla själv eller köp plantor som någon annan har förodlat. Det sista alternativet går fetbort, för det blir så dyrt. Det andra alternativet, att förodla hemma, innebär vissa svårigheter för mig. Jag har för lite ljus. Växtlampor kostar en hel del så min plantfabrik består just nu av ett plan i en lagerhylla och två skrivbordslampor. Det är lite litet om man säger så. Min plantfabrik lider av extrem växtvärk med de 20 tomatplantor och 4 plantor jordmandel som står där och trängs.

Men växthus då, det kan du väl ordna Mejja? Jo, jag kunde det fram tills igår, när bilen fick domen att det krävs en operation som kostar 14 000 för att den ska leva ett par år till. Jag vill, vill, vill ha ett växthus! Jag får väl slänga upp ett av campingtälten och sätta in en batterislinga istället. Rosévin i kristallglas ska nog ordna sig J

Jag hade kunnat fixa både växthus och bil om det inte vore för min önskan att gå i pension om 9 år. Men som det är nu, så får jag vackert hålla i slantarna, och drömma, och önska…

”Weeds are flowers too, once you get to know them”
- A. A. Milne