Hoppa av ekorrhjulet

Åh Gud, ja vad härligt det vore att få lämna in uppsägningspappren till chefen. Städa skrivbordet. Pendla hem en sista gång. Parkera bilen. Låsa upp dörren. Krama familjen. Klappa katten. Laga till en riktigt god middag och bara njuta!

Det är inte sällan som samma önskan yttras av någon under en fikarast. Men när jag lite försiktigt börjar fråga vad de gör åt saken, så blir alltid svaret detsamma. ”Men det är ju bara en dröm, så länge jag inte vinner på Lotto”. Är det verkligen så?

Jag tror faktiskt inte det.

Rättare sagt så vet jag att det inte är så. Det finns många ekonomibloggar därute som bevisar motsatsen. Jag önskar att jag var en av dem, men det är jag inte – än. Vi kan väl säga att jag är en aspirant J

Men ska jag inte arbeta alls då? Ska jag bara sitta på mitt ars.. 20 år innan den verkliga pensionen vid 65? Knappast! Jag tycker om att arbeta. Jag tycker om att arbeta hårt. För rätt saker. Trots ett heltidsarbete är jag en aktiv medlem i flera föreningar varav ordförande i en. Det gemensamma för dessa tre föreningar är att de arbetar för människor i närområdet, för olika målgrupper. Om jag inte arbetade ett lönearbete, hade jag kunnat lägga mer tid på dessa föreningar och samtidigt som jag haft förbaskat roligt, kunna göra livet bättre för många andra.

Vad gör jag för att uppnå mitt mål att hoppa av ekorrhjulet? Till att börja med så har jag satt upp ett mål. Att om 9 år, när jag är 55, inte behöva lönearbeta längre. Skulle jag inte uppnå målet och ”tvingas” arbeta 50 %, så anser jag att jag kommit en bra bit på väg. Att ha ett klart mål, definierat enligt S.M.A.R.T. anses vara en av de avgörande faktorerna för att nå ett mål. Vi testar…

Jag ska inte behöva lönearbeta när jag fyllt 55.

Specifikt – ja
Mätbart – ja
Accepterat – ja
Realistiskt – ja, det beror bara på hur hårt jag kommer att arbeta för att nå målet
Tidssatt – ja

Titta vilket SMART mål jag har satt upp för mig själv!

Jag har ett arbete som kostar en hel del pengar. Till att börja med så pendlar jag – långt- för att kunna arbeta där jag gör idag. Bara drivmedlet kostar mig ca 3000 per månad. Parkeringsplatsen kostar 300 per månad. Arbetskläder (lite snyggare kontorskläder) kostar gissningsvis 700 i månaden om jag slår ut kostnaden på ett år. Om jag inte skulle pendla så långt, så skulle jag inte heller behöva den bilen jag har, utan vi skulle klara oss med en bil, så där kan jag räkna bort 2000 (lån, däck, service, bla bla bla…). Nu har jag kommit upp i 3000+300+700+2000= 6000 /månad. I skattade pengar. Det motsvarar 7800 / månad i bruttolön, typ ¼ av vad jag tjänar idag.

Samtidigt så gör jag mitt bästa för att beta av våra lån, en tusenlapp i taget. Vi bor en bit från stan, och behöver bil, för att kunna fortsätta bo där. Vi behöver även ha hyfsat bra bilar, och det är en ständig kamp att försöka ha en tillräckligt bra bil, utan att ha alldeles för höga billån. Vi amorterar hårt, och när det blir pengar över så gör vi extraamorteringar på bil-lånen. Med lite tur, så är ett av lånen borta i slutet av sommaren. Kan sedan den bilen fortsätta rulla i minst ett år, så blir billånet på nästa bil betydligt mindre. Håll tummarna för att inget händer min lilla rara, söta Audi på många år nu. Det är för mig den perfekta pendlarbilen, och jag vill gärna fortsätta kampera ihop med den länge än.

Idag, 26/2 2017 är mitt hushålls sammanlagda skuld 844 126 kronor. Huslån, billån och CSN. Det borde inte vara så omöjligt att bli av med på 9 år väl?

Det här ämnet lär jag återkomma till – många gånger. Lite spretigt, som livet är…

“The goal of retirement is to live off your assets-not on them” 
― Frank Eberhart